Mina arbetsdagar blev varierade

Nästansjöbon Kent Mikaelsson har nyligen gått i pension efter över 30 år bakom bussratten. En legendar som dock inte riktigt kan släppa arbetslivet. ”Man måste ju ha något att göra”, säger 66-åringen.

Hur kom det sig att du blev bussförare?
Först och främst tog jag busskörkort redan i det militära, det var i Boden på sjuttiotalet. Efter det jobbade jag bland annat i gruva, men så fick jag veta att den som körde bussen i byn där jag bor skulle sluta. Jag sökte tjänsten och fick den. Började köra extra 1993 och det övergick till en fast tjänst året efter.

Var har du kört?
I Vilhelmina och så runt i byarna där omkring. Jag har kört samma tur i 32 år [skratt], linje 425 som kallas "Nästansjölinjen". Det har varit skolskjuts, så det är nästan bara barn jag har kört. Fast sen har ju barnen blivit vuxna och då har jag kört DERAS barn istället. Jag har alltid haft bussen hemma dessutom, det har bara varit att gå ut och börja arbetsdagen direkt.

Trivdes du med jobbet?
Ja, jättebra! Jag hade också hand om servicen av bussarna, så mina arbetsdagar blev varierade. Körde buss mellan sju och halv nio på morgonen, sedan garaget fram till klockan 14 och så buss igen till tidig kväll. I garaget var det allt möjligt som behövde göras: fylla på olja, byta däck, kolla bromsar, fixa elfel, byta glödlampor och städa bussarna. 

Kommer du inte sakna livet bakom ratten?
Mja, jag kommer faktiskt inte att sluta helt utan köra lite extra när det behövs. Sedan driver mina söner klädaffären XL Kläder i Vilhelmina och där brukar jag också hoppa in. Sedan håller jag på att bygga mig ett garage – ja, det är grejer på gång trots pensionen.